Jultiden

Det känns som att jag håller på och längtar ihjäl mig. Jag längtar till december, jag längtar till Londonresan och till julen. Till julafton. En av de mest underbara dagarna. En av de dagarna då man är glad hela dagen. Den dagen man får äta god mat och mysa med familjen. Den dagen då det inte ställs några krav på en och det enda man behöver bry sig om är att ha det mysigt. Att bara vara, det är det som är så underbart med julen. Jag undrar varför jag sätter ett så stort tryck på den där dagen. När jag var yngre handlade det om julklappar, nu när jag är äldre bryr jag mig inte ens om jag får en. Men kanske de där glada minnena av julklappar sitter kvar och därför älskar jag julen så mycket? Det finns säkert någon anledning, men den spelar ingen roll egentligen. Jag har skapat en härlig nedräkning både till resan och julen, jag vet exakt hur många dagar det är kvar i huvudet men ändå så kollar jag nedräkningen varje dag. Eller egentligen så kollar jag på den två gånger om dagen.. eller fler. Kan man längta ihjäl sig efter något? Det gör nästan ont att tänka på att det är så nära men ändå så långt bort. Det är så jobbigt att se 30 dagar istället för 3. Det är så jobbigt att planera julmaten men först kunna laga den om mer än en månad. Visst är detta ganska rejäla I-landsproblem. Om man tänker efter bör ja njuta av den här tiden, och det gör jag. Jag tror att jag nästan njuter av att längta så mycket, det är väl ändå en del av julen att längta? :)